Datum eller dag

Idag är det söndag. Snart är det dags att kila upp till sjukhuset och lämna blod igen. Men när jag börjar fundera på vad sköterskan som ringde och bad mig komma sa, blir jag förvirrad. "Kom på tisdagen den 29/12" sa hon. Men det är ju imorgon, måndag, som är den 29:e. Fast jag brukar lämna mina blodprover på tisdagar. Tisdag är sjukhusdag. Så har det ju varit i flera månader...

Det finns i och för sig ingen anledning att skjuta upp plågan. Kan lika gärna gå dit imorgon och få det gjort. Ska jag var ärlig så mår jag ju rätt illa. Å det kanske är bra att tala om det för dem. Illamående är konstigt. Smärta också. Man vänjer sig. Blir tålig. "Om man sväljer mycket och andas kall luft känns allting nästan som vanligt!" Fast nu när jag har börjat springa runt igen (har ju faktiskt legat rätt mycket i soffan och vilat under julen) känner jag av illamåendet igen. 

Samma sak med smärta. Jag har inte direkt ont någonstans. Men nästan hela julen har det känts som att någon har tryckt in ett par fingrar under revbenen på vänster sida. Det gör inte "aj ont", är mer obehagligt. Hela tiden. Det var faktiskt något behagligt som fick mig att inse att jag har ont. 

När jag reste mig ur soffan för att börja springa runt som vanligt igen råkade jag se mig själv i spegeln. Såg inte mig själv utan mer som ett litet troll. "Hjälp, när var jag hos frisören sist egentligen?" Lyckades få en tid hos frisören direkt. När jag satt där i stolen och bläddrade i en tidning kom det plötsligt över mig som en våg av ....chock. Hon pillade, klippte, kammade och det var så fantastiskt härligt. Det här låter ju helt galet. Men jag är så van att det gör ont och är obehagligt när främmande människor tar i mig. Sköterskorna och läkarna vill ju inte avsiktligt göra illa mig, men sanningen är ju att de ofta sticker, nyper, knipsar och klämmer på ett obehagligt sätt. Självklart för att de måste. 

Och kroppen. Den tåliga. Accepterar. Gnäller inte. Håller andan. Står ut. Gråter inte ens. Man härdar ut för det är ju nödvändigt. Men nu, när en främmande kvinna plötsligt masserar schampo i håret på ett behagligt sätt börjar tårarna bränna bakom ögonlocken. Hjälp! Kan ju inte lipa hos frisören. Sväljer hårt och bläddrar vidare i min tidning. 

Imorgon går jag till Sahlgrenska med mitt nyfixade hår och härdar ut lite till! Så får det bli!