Kosmisk rättvisa

Jo, för att fortsätta med konstigheterna så måste jag ju berätta hur de där stora akryltavlorna kom till och varför det är konstigt att de blir uppmärksammade just nu. 

Det var tidigt 2006, på vintern snarare än våren som jag i en stund av storhetsvansinne, beställde hem fyra gigantiska (120 x 160 cm) dukar från Tyskland. Jag tror att jag hade sålt rätt mycket tavlor i samma period och ville fira mig själv genom att lyxa till det och köpa något stort. Jag hade inte ens någon ateljé att vara i utan fraktade hem jättedukarna på taket av min Volvo med hjälp av en kompis (tack Stina). Vi slängde upp alla fyra på taket och surrade ett rep lite på må få runt hela paketet. Sen satt Stina och höll fast dem med en hand ut genom fönstret medan jag långsamt körde genom stan. Det var jätte mycket poliser ute just den kvällen för det var någon viktig fotbollsmatch på Ullevi. Jag kommer ihåg att vi gjorde "tjejminen" flera gånger för att blidka stirrande män i uniform. Tjejminen? När man ler jätte stort, himlar lite med ögonen och trycker upp axlarna lite frågande mot huvudet. Ungefär som "Woups, vad håller jag på med?" samtidigt som man fortsätter göra det man höll på med. 

Hur som helst så stod de där dukarna omålade rätt länge. Efter sommaren hyrda jag in mig hos konstnären Charlotta Sandberg och började lite försiktigt måla på en av dem. Det var kanske prestationsångesten som gjorde att jag inte kunde förmå mig att ens ta plasten av de andra tre. 

För att göra ännu en lång historia kort blev jag jätte sjuk på vårenen 2007. "Sjukhus sjuk", hade ont, kunde inte röra mig och  var tvungen att vara sjukskriven ett par veckor. Jag fick kroniska inflammationer i levern och tarmarna och var helt utslagen. Inflammationerna blödde och jag var tvungen att ligga stilla. Första tiden ville jag bara ligga helt stilla och hålla andan för det gjorde så jädra ont att andas, men efter ett tag blev jag piggare i huvudet och otroligt rastlös av allt liggande. Då drog jag på mig kläder och tog en taxi ner till ateljén. Sen satt jag där i ett par dagar och målade. Först gjorde jag en 70 x 100 cm´s duk. Jag döpte den till "idag" för hela livet var bara - idag. Idag ska jag andas. Idag ska jag ta på mig kläder. Idag ska jag måla. 

Men efter ett litet tag drog jag av plasten på de stora, en efter en, la dem på golvet och började måla. Det blev "tio dagar i maj" "takfönstret" "om jag ligger helt stilla" och till slut "jag klarar allt vad som helst".

"Tio dagar i maj", för att jag var dum nog att vänta i tio dagar innan jag gick till sjukhuset fast jag mådde dåligt och blödde i magen. 

"Takfönstret", efter en dröm jag hade när jag var som sjukast. Jag befann mig i ett litet rum med takfönster, kände mig lycklig, fri och klättrade upp på armstöden på en stol och tittade upp på stjärnhimlen och nattstaden genom det där fönstret i taket. 

"Om jag ligger helt stilla", för att det var allt jag klarade av att göra när jag var som sämst.

"Jag klarar allt vad som helst", gjorde jag på slutet när jag började må bättre. När man har varit med om något så traumatiskt som att bli akut, allvarligt sjuk känner man sig okrossbar. Om jag klarade det här så klarar jag allt. 

Anledningen till att jag berättar om det här nu är för att jag är sjuk igen. När man har kroniska sjukdomar är man ju i och för sig alltid sjuk men som tur är har man perioder när man känner sig nästan normal för att sedan ha hemska skov då sjukdomarna blossar upp. Just nu är jag inne i ett skov. Då får man gå till sjukhuset och lämna blodprover och genomgå andra mindre roliga undersökningar. Läkaren ringde med provsvar i måndags. Ett av mina värden låg på 10.000. Det skulle ligga på 500 (eller sa han 50). 

Hur som helst är det i alla fall dags att testa ny medicin. Jag äter redan en sort två gånger om dagen men nu vill dom testa en ny variant. Den ska vara effektiv, fast bieffekterna är horribla. Svårt att förklara men man kan faktiskt vänja sig vid att ha ont, må illa och vara yr om man vet att det leder till något bättre på sikt. 

Den nya medicinen påverkar kroppens produktion av vita blodkroppar så nu måste jag gå och lämna blodprov en gång i veckan. Dessutom kommer man att bli illamående och så måste man hålla sig undan från solen p g a ökad cancer risk. Låter ju faktiskt helt förfärligt men läkaren säger att det finns 400 människor som har provat det här med gott resultat. Jag tänker bli nummer 401.

Det jag ville komma fram till att det hade ju faktiskt varit rättvist om de stora tavlorna skeppades iväg till USA för att säljas för massor av pengar just nu. Kosmisk rättvisa. Min gamla läkare var världens härligaste människa. När jag blev sjuk första gången tittade han i journalen, skrattade och sa "Det sägs ju att konst kommer ur lidande. Med allt det här lidandet måste det ju bli väldigt mycket bra konst." Jag saknar honom! Han sa ofta till mig att mitt goda humör och min sjuka humor var det som gjorde att jag lyckades vara glad trots att min kropp ibland beter sig jobbigt.