Nu klarar jag allt...igen!

Har inte pratat så mycket om det den här gången. Orkar inte riktigt. Jag vet att alla vill väl men det kan bli så rasande enformigt att det enda folk frågar mig är "Hur mår du?!". 

Mår. Ja inte är det bra. Eller jo, det är ju bra. JAG mår bra, men min kropp är klen. Den vill inte. Inte vara frisk i alla fall. Sjuk är den. 

Jag har haft några jobbiga veckor nu. Ibland behöver man nå botten för att kunna vända uppåt igen. Mitt största problem är att jag är så väldigt hövlig hela tiden. Har lite svårt att bli arg och kräva hjälp. Men så når man den där botten. När kroppen bara blir sämre och ingen inom sjukvården hjälper en. Man kommer till ett stadium där man börjar deala med sig själv inne i huvudet "Vad skulle jag ge för att bli frisk?!" Klyschigt men sant "Den sjuke har bara en önskan - att blir frisk". 

I mitten av förra veckan hade jag, någon gång under nattens småtimmar, kommit fram till att jag skulle kunna hugga av alla fingrarna på vänster hand för att få hjälp. När jag sedan ringde sjukhuset, på utsatt telefontid, hade de ställt in dagens rådgivningstid. Ha ha ha ha! Vad gör man då? "Nehej, det gick inte att vara sjuk idag. Då får jag försöka imorgon igen."

Dagen efter gick jag till min avdelning för att lämna blodprov. Efter att ha övat med moster och fina Nike-kompisen lyckades jag klämma ur mig att jag inte tänkte gå därifrån förrän de hjälpte mig. "Inga mer Kortisonkurer. Långsiktig plan. Det vill jag ha." Galet nog var den första reaktionen "Tyvärr, vi har inga läkare här idag." Men då tog jag fram allt det där vi övat på. Arg, ledsen, hotfull/fast på ett milt sätt. Med ett löfte om att bli uppringd senare under dagen gick jag hem. 

För att göra en lång historia lite kortare blev jag uppringd av en läkare senare på eftermiddagen. Någon gång ska jag berätta den långa historien om hur det kom sig att det var just han som ringde mig och inte den andra läkaren som skulle ha gjort det... 

Ödet, slumpen, en övre makt, jag vet inte vad! Någonting gjorde i alla fall att den här läkaren hittade mig. Han vill att jag ska vara med i en studie. Nu snackar vi inte Kortison, inte Imurel som får en att kräkas och levervärdena att krascha - vi pratar "något alldeles nytt, något amerikanskt, något som har fått förtidspensionerade patienter att återgå till ett normalt liv, något som man ska lära sig att injicera själv i magen". 

Jag lägger all min kraft på att tro att det är det här som ska läka min klena kropp. "Det jag lägger mig kraft på är det som växer!" Imorgon, fredagen den 13:e, har jag stängt i ateljén, för då är jag på Sahlgrenska hela dagen och gör alla hemska tester, undersökningar och intervjuer du kan tänka dig. Jag tror på det här nu! Vi är tre (3) stycken som är utvalda. Vi har fått en kontaktperson och ett direktnummer utan telefontid! Det är nog det som är riktig lycka...tror jag. Ett direktnummer, utan telefontid, där det är en människa, inte en maskin, som svarar!