På samma arbetsplats fanns det en kille som sa "Hej då" och släkte lampan fast det fanns massor av människor kvar i rummet. Precis som att "Nu går jag och då upphör väl ändå erat liv så jag kan lika gärna släcka." Ha ha! Fast han gjorde det nog med rätt mycket humor när jag tänker efter.
Samma sorts humor som vi hade på ett annat ställe jag jobbade på. Där började alla skrika och applådera så fort cheferna lämnade lokalen. Alltså, vi gjorde det så de kunde höra det genom dörren. Ofta gav chefen oss fingret genom rutan - också med ett sånt där snett leende på läpparna. Liksom "Ja, ja, era små jävlar. Jag älskar er också." Inget av detta sker längre. För nu har jag ju inga kollegor att sjuka mig med. Jag vinkar mer lite "Hej hej ateljén, ses i morgon!". Lite som i Macken.
Eller så kanske det är jag som är feg. Om jag gjorde en hel kollektion med lite mer eftertänksamma texter skulle ni kanske gilla dem också. Kan kunde göra riktigt sorgliga, fast skriva dem med rosa, gul och turkos text. Lite salt, lite honung...
Men en sak är säker, "sakna efter mig" ska sitta i vår hall hemma redan ikväll!
3 comments:
Jag skulle gärna ha en sådan tavla. Jag har två som jag saknar gräsligt mycket - och det vore en fruktansvärd tanke att jag skulle sluta med det. Ord som ger eftertanke är vackra oavsett sorg eller glädje.
Du har helt rätt! Å eftersom både du och jag gillar eftertanke så borde det ju finnas en himla massa andra som också gör det. Med andra ord - klart jag ska göra fler sånna tavlor! Kommer du ihåg att Pål släkte lampan när han gick? Hi hi hi!
Nää, det minns jag faktiskt inte, haha, var det den gamle stöten du skrev om!!!!
Gör fler tavlor, snart måste jag komma förbi och se hur du har det i din ateljé!!!
Post a Comment