Min morfar

Idag hände det. Jag fick ett städryck. Det är så grymt när det händer. För att städa är något av det värsta jag vet. Men så ibland kommer det sånna där ryck när man tar tag i gamla högar, rensar i lådor och till och med unnar sig att gnola lite samtidigt. Jag har länge tänkt att jag borde rensa i min gamla dator. Har lovat min brorsa att han ska få den. "Ska bara tömma den först." Å så gjorde jag det och hittade ett brev jag skrev till min morfar precis när han hade dött. Det är nästan som en dikt. Jag läste texten i kyrkan på hans begravning. Klarade egentligen inte av det men var tvungen att säga allt det där jag inte han med. Vi träffades varje dag de två sista veckorna han levde. Jag kramade honom dagen innan han dog och sa "En dag i taget. Ta en dag i taget morfar. Vi ses imorgon." Å så imorgon var han borta. Jag dog nästan jag med. Det är något av det värsta som har hänt mig. Kommer ihåg att det var sommar. Jag hade semester. Den semestern satt jag mest på golvet i vårat sovrum och stirrade. Vågade inte blunda. Bara stirrade. Jag till och med duschade med öppna ögon. Blev så rädd för att stänga ögonlocken. Tänkte på varje litet ord jag sagt. Funderade på om jag borde sagt något annat. Var lite glad över att jag sa de där orden i kyrkan i alla fall. Då visste jag ju inte att man kunde fortsätta prata med varandra. Eller nja, jag får väl inte så mycket svar, men jag pratar fortfarande med honom och tänker på honom, tyst för mig själv inne i huvudet. Min ateljé ligger precis runt hörnet från där han bodde. Där han trivdes. Jag tror hans står och kikar in genom mitt skyltfönster på kvällarna. Myser lite stolt och promenerar vidare till Slottsskogen.

Jag vet inte så mycket om himlen, men jag vet att man inte behöver syrgas där.

Alla kan andas djupa, friska andetag och promenera hur långt som helst.

Jag vet inte så mycket om himlen, men jag vet att det fanns någon som väntade på dig där när du kom dit. Känner jag henne rätt så hade hon dukat fram nybakade vaniljbullar och serverade dig kaffe i din så kallade snuskkopp.

Jag vet inte så mycket om himlen, men jag vet att nu, sedan du kommit dit har änglarna en väldig ordning på blommorna i rabatterna och ett smart och genomtänkt system för vattningen. Jag vet inte så mycket om himlen, men jag vet att på senaste tiden har Gud inte vågat skriva in lök eller konstig spansk sås (pesto) på menyn. Och att han fyllt skafferiet med fil, Frostflakes och extra socker.

Fast jag inte vet så mycket om hur det är i himlen vet jag hur det är här på jorden.

Det är tomt här utan dig! Det finns inte längre någon som tar hand om våra amaryllis lökar och ser till att de där torra, bruna knölarna förvandlas till stora, röda klockor igen. Det finns inte längre någon som talar om för mig att det inte finns några smala genvägar till god mat. ”Den perfekta måltiden kräver riktig vispgrädde och äkta smör.” Och jag har inte längre någon som berättar för mig om den där linbanan som gick uppifrån Johanneberg ner till Korsvägen och Liseberg, eller hur det såg ut när huset jag bor i byggdes. 

Men du har all anledning att vara stolt morfar, för jag lyssnade på varje ord du sa och jag kommer i min tur att berätta för dom som vill lyssna om allt du lärt mig. Och du som känner mig väl vet att jag kommer att berätta det för alla som inte lyssnar också. Du kan vara lugn morfar, för vi tar hand om dina blommor också och vi tänker på dig varje gång vi äter filmjölk. Vissa av oss skojar till och med och säger ”Nu kan ni ta in huvudrätten” när vi sitter mätta efter en stor måltid. 

Jag tänker inte säga farväl, för du finns, som du förstår, fortfarande kvar som en del av oss i våra berättelser och minnen. Men jag tänker säga TACK, för utan dig skulle många av oss här idag inte finnas. Jag tycker du har all anledning att känna dig nöjd med dig själv, Bengt!

Jag saknar dig morfar!