Jag fick en spännande förfrågan, som jag hoppas leder till ett uppdrag eller två. Svar på frågan som ställdes "Javisst! Klart jag illustrerar lekande barn i samma tusch och akvarell manér som jag brukar måla i."
Monday, October 14, 2019
Illustrationer - lekande barn
Jag fick en spännande förfrågan, som jag hoppas leder till ett uppdrag eller två. Svar på frågan som ställdes "Javisst! Klart jag illustrerar lekande barn i samma tusch och akvarell manér som jag brukar måla i."
Tuesday, October 1, 2019
Isbjörnarna bland flaken
Nu har jag fixat etiketter och påsar till alla halsbanden också. De är numrerade, signerade och stämplade. Kändes logiskt eftersom alla "isflak" är handgjorda och helt olika och unika - precis som riktig is är.
Personligen tycker jag de här halsbanden skulle passa perfekt i en butik som hör ihop med ett museum. Får se vad de museum jag tänker på tycker om den saken. Jag håller er i loopen!
Under tiden kan man klicka hem ett eget halsband i min shop så klart.
Monday, September 30, 2019
Utställning på nätet
Sen är det ju lätt att tänka en sak och göra en helt annan... För de senaste dagarna har jag inte kunnat sluta att stå där i köket och måla akryl på stora canvasdukar. Det gick att måla utan ateljé. Det som var svårt var visst att ställa upp saker på vinden.
Men nu har jag verkligen ingen plats för de här tavlorna. Jag har inte någon utställning inbokad heller. Så det skulle vara bra om tavlorna kunde flytta hem till någon annan nu i höst. Du kanske är sugen på lite ny konst till dina väggar?
Du hittar flera av mina nymålade original i shoppen nu.
Friday, September 27, 2019
Isbjörnarna behöver sin is!
Idag samlas vi på gatorna för att tillsammans kämpa för vårt klimat.
Fridays for future!
Att skapa en handgjord pärla kräver många steg:
- rulla och forma leran
- torka
- slipa och putsa fram form och fasettering
- skröjbränna
- doppa i glasyr
- bränna
- bearbeta pärlan med tusch för att skapa struktur och krackelering
Det du ser på bilden är ett handgjort konstverk som växt fram med hjälp av tid och tålamod. Vårda den väl!
Den silverpläterade kulkedjan mäter 70 cm och hänger alltså 35 cm ner på bröstet. Isbjörnen mäter c:a 2 x 2 cm
Du hittar halsbandet i min shop.
Tuesday, September 24, 2019
Nypåfyllt!
Monday, September 23, 2019
Webshoppen blommar!
Tuesday, September 17, 2019
Monday, September 16, 2019
Wide Awake - grafiska prints
Grafiska tryck med texten "wide awake". Affischerna är tryckta på matt fotopapper i formatet 30x40 cm. Finns med svart text och starka färger eller vit text och mildare pasteller. Klicka hem direkt från min webshop!
Printen levereras till dig i en hård kartongtub. Perfekt på en måndag, sent i september - VAKNA!
Copy - KRÖNIKOR
KRÖNIKA - Älgen
Publicerad av Göteborgnonstop, 2014
En dag för tidigt kliver den rätt ut på vägen framför vår bil. En älg! En stor, ståtlig, långbent älg. Mitt i stan. Eller nja, men mitt i Mölndal, mellan hemma och Coop i Sisjön en helt vanlig onsdag klampar den ut ur skogen.
Egentligen var det så klart inte en dag för tidigt. Det är ju alltid spännande och kul att se ett vilt djur på nära håll. Men det hade varit helt magiskt om älgen hade valt att kliva ut framför oss dagen efter – när min uncle Jeff och hans fru Barbara precis anlänt från Los Angeles för sitt allra första Sverigebesök. Snacka om den ultimata klyschan liksom! ”And the moose just stepped out into the street, right in front of the Volvocar”.
När man har familj i ett land som USA blir det på något sätt så naturligt att det är vi som åker till dem och hälsar på och inte tvärtom. Till mina första barndomsminnen hör exotiska lådor, packade med vindruvssmakande bubbelgum, knastriga sockerdoppade popcorn och rostade mandlar med salt på. Det var 70-tal och farmor i Kalifornien förstod att två små grönavågen utflyttade hippiebarn nog var rätt sugna på sötsaker. Hon försåg oss med socker och drömmar om att det fanns något annat, något större där borta på den andra sidan.
När man sen blev lite äldre var det först till farmor i Santa Barbara och sen till de där underbara farbröderna (uncle Jeff och Peter) i Los Angeles som man valde att resa. Spännande och nytt men ändå tryggt och familj. Farmor besökte Sverige många gånger under min barndom, men vi lyckades aldrig locka några av de andra att ta sig hit till oss i det mörka, kalla och dyra.
För nästan exakt ett år sedan stod jag i köket hos min farbror Jeff med armarna om magen på hans fru Barbara och grät. Inte så där snyggt med en tår rinnandes nerför kinden. Mer fulgrät. Snor, tårar och hulkande ljud. Jag var gravid. Det var kanske därför allt det där ledsna verkligen tog ut sin fulla rätt. Gravidhormoner är inte att leka med. De känner inga gränser. Situationen blev lite obekväm, kanske till och med pinsam. Ingen förstod nog riktigt varför jag var så ledsen. Vi hade ju precis spenderat en fin vecka ihop, gått igenom farmors saker, pratat minnen och kommit fram till var hennes aska skulle spridas. Varför så ledsen liksom?!
När man är trött och sorgsen blir det plötsligt svårt att prata engelska. Jag får fram ”Gravid. Inte flyga på länge. Sen litet barn. Inte lätt att resa. På länge” Men ibland behöver det inte vara så svårt. Ibland är det faktiskt väldigt lätt. ”Nej, men då bestämmer vi att det är vi som kommer till dig nästa sommar istället.” säger Jeff efter att ha bytt några ögonkast med sin fru. ”Ja, ja ja! Vi kom- mer till dig nästa gång.” nickar hon. Inte svårare än så.
Och så i torsdags kom dom alltså! Efter att ha tänkt igenom allt man MÅSTE visa utlänningar som besöker Sverige för första gången bestämde vi oss för att inte göra en stor grej av det utan hålla det väldigt enkelt. Det som imponerade på dem var luften, regnet, dofterna, färgerna, ljuset och att man får gott kaffe överallt. Med risk för att låta pretto måste jag ändå säga att vi har så mycket här i Sverige som man inte tänker på. Saker vi tar för givet. Att vattnet i kranen är jättegott och att man kan gå rakt ut i skogen och plocka sommarkantareller är ju faktiskt underbart. Sen tycker jag fortfarande att det hade varit skitkul om den där älgen hade dundrat ut på vägen när de satt med oss i bilen. Som tur är behöver man inte åka så långt för att se både kor, hästar och får både lite här och där. Rätt imponerande djur det också.
Lite djurdramatik blev det i alla fall. När vi var i sommarstugan sprang en liten spindel över golvet när Jeff satt och lekte med min son. Blixtsnabbt stampade den andliga vegetarian som han är (som väldigt många L.A-bor är) på spindeln, som jag precis hade tänkt kasta ut i trädgården. ”Bang!” Måste erkänna att jag blev lite förvånad över att se denna fromma man döda ett djur så fort och målmedvetet. ”Jag visste inte om den var giftig och jag ville inte att Eddie skulle bli biten!” skrek han. ”Jaha, ni har inga giftspindlar i Sverige. Förlåt.”
KRÖNIKA - Allt det som blev
Publicerad av Göteborgnonstop, 2013
”Ska det vara så här? Är det här allt det blev?” Vi går där med snabba steg i blåsten. Jag och vännen. Hon som är som jag fast 20 år äldre. Hon som har hunnit leva lite mer. ”Ja!” Hennes svar kommer snabbt och är kort ”Ja det ska det. Ja det är det.”
Det är något som skaver. Varför är man inte bara glad? Så jävla bortskämd. Hur kan man bo i en våning mitt i stan, leva med mannen man älskar, ha ett kul jobb och ändå gå runt med den här inre rastlösheten? Försöker skaka av mig känslan av att något inte stämmer. Biter ihop. Kanske till och med ler då och då. Ändå sitter jag där i väntrummet några dagar senare. Också det så jävla I-landslyxigt. Min odefinierbara känsla av obehag har fått mig att lyfta luren, ringa ett samtal och glida rakt förbi vårdköer i en gräddfil köpt av min arbetsgivare.
Det är när jag sitter där på en stol i väntrummet och låtsasläser någon sönderbläddrad inrednings- tidning som hon säger ”Hej!”. Det är inte sant. Tittar rakt in i ansiktet på en gammal reklambyråkol- lega. ”Vad kul att träffa dig här.” skrattar hon. ”Jag ska äntligen ta tag i det här.” fortsätter hon och pekar på en lite rödflagig fläck på sin kind. ”Jaha ja.” mumlar jag. Hon säger det inte men frågan ”... och du då?” hänger i luften. Jag säger inget. Nickar lite. Ler lite. Det kan väl inte förväntas av mig att jag ska behöva berätta för en avlägsen bekant att jag sitter här i väntrummet för att något i mig skaver? Att en namnlös längtan har dykt upp. Att det gnager i mig så att jag inte kan sova på natten. Att jag håller på att gå lite sönder. Eller att jag kanske bara har inbillat mig alltihop och borde gå tillbaka till min 27 tums Macskärm och jobba.
En halvtimme senare är jag på väg tillbaka till jobbet. I fickan har jag en lapp med ett namn och en titel. ”Ge dig själv den här hösten.” sa hon. Det var en kvinnlig läkare. Jag minns inte så mycket av vårt möte men hennes ord ekar i mitt huvud och på lappen har hon skrivit: ”Kvinnors vrede” av Harriet Lerner.
Jag säger inte upp mig då. Men några månader senare hyr jag en ateljéplats och unnar mig själv att gå dit på morgonen innan jobbet. Jag går dit på kvällarna också. Och varje helg. I den där ateljén målar jag och lyssnar på radio. Sakta börjar ett lugn infinna sig i min kropp. Allt det här hände 2006. Det är alltså sju år sedan och mycket har hänt sedan dess. Ett par år senare säger jag till exempel upp mig och börjar ägna all min tid åt egen verksamhet.
Hon vännen, som fortfarande är 20 år äldre, har precis bestämt sig. I maj jobbar hon sina sista dagar. Sen ska hon ut och segla. Det var alltså inte så där det skulle vara. Det där var inte allt det blev! Livet ska inte skava och gnaga. Man kan säga upp sig och våga hoppa ut i det okända. Jag kom precis på att jag fortfarande inte har läst den där boken om de arga kvinnorna. Kanske borde göra det i sommar. Eller inte.
KRÖNIKA - Pricken
Publicerad av Göteborgnonstop, 2013
Jag räknar henne till en av mina allra bästa vänner. Alltid pigg och glad. Hänger med på det mesta utan onödiga frågor. Och så den där blicken. Kloka, bruna ögon som ser rakt in i min själ. Hon följer varje steg jag tar och är kanske den som känner mig allra bäst. Idag fyller min älskade hund Pricken fyra år. Hurra hurra hurra!
Det ljuvliga med stadsfestivaler är att man kan glida runt, träffa vänner, lyssna på musik och ändå gå hem och sova gott i sin egen säng. Innan man tar på sig sina gummistövlar och planerar dagens schema kan man i lugn och ro läsa morgontidningen vid sitt eget frukostbord. Det är sensommar och vi har köpt biljetter till Way Out West 2009.
Min man har som tradition att högläsa för mig om alla små djur som är till salu i Göteborgs Posten. Ibland visar han bilder också. Det är söta taxar, kaniner med långa öron kanske någon liten katt som vill ha ett nytt hem – ja, ni fattar.
Kanske var det den där lilla bilden i morgontidningen. Eller så var det bara för att min man är uppväxt med hundar och alltid har velat ha en hund. Någonting var det i alla fall. För just den här morgonen när Martin läste just de där raderna om nyfödda Parson Russel Terrier valpar klickade något till i mig. ”Vi åker och tittar på dem.” vet jag att jag sa. ”Ring och kolla om vi kan komma.”
Tror vi möttes av en telefonsvarare, kanske att vi lämnade ett meddelande. Jag tänkte nog inte så mycket mer på det förrän flera timmar senare. I Way Out West vimlet kommer Martin stövlandes mot mig med något glatt i blicken. Genom dånande musik och det glada festivalsorlet skriker han ”Dom har ringt tillbaka. Vi kan åka och hälsa på redan imorgon.”
En liten valp hade någonstans på en kennel i skogen just då blivit pixpaxad av oss. Dagen efter packade vi in oss i bilen och lyckades hitta till hästgården i Ucklum där vår lilla hund väntade. Två tikar hade fått valpar samtidigt. Så nu tittade vi ner i en spilta med resultatet, sjutton (17) små kravlande, pipande korvar ålade runt bland sågspån och filtar.
Min man har som tradition att högläsa för mig om alla små djur som är till salu i Göteborgs Posten. Ibland visar han bilder också. Det är söta taxar, kaniner med långa öron kanske någon liten katt som vill ha ett nytt hem – ja, ni fattar.
Kanske var det den där lilla bilden i morgontidningen. Eller så var det bara för att min man är uppväxt med hundar och alltid har velat ha en hund. Någonting var det i alla fall. För just den här morgonen när Martin läste just de där raderna om nyfödda Parson Russel Terrier valpar klickade något till i mig. ”Vi åker och tittar på dem.” vet jag att jag sa. ”Ring och kolla om vi kan komma.”
Tror vi möttes av en telefonsvarare, kanske att vi lämnade ett meddelande. Jag tänkte nog inte så mycket mer på det förrän flera timmar senare. I Way Out West vimlet kommer Martin stövlandes mot mig med något glatt i blicken. Genom dånande musik och det glada festivalsorlet skriker han ”Dom har ringt tillbaka. Vi kan åka och hälsa på redan imorgon.”
En liten valp hade någonstans på en kennel i skogen just då blivit pixpaxad av oss. Dagen efter packade vi in oss i bilen och lyckades hitta till hästgården i Ucklum där vår lilla hund väntade. Två tikar hade fått valpar samtidigt. Så nu tittade vi ner i en spilta med resultatet, sjutton (17) små kravlande, pipande korvar ålade runt bland sågspån och filtar.
Visa mig den människa som inte smälter vid en sådan syn. Nej, just det! Valpar, ungar, djurbäbisar gör ju någonting med ens inre. Vi hade redan bokat en specifik tik. Men ärligt talat minns jag inte ens hur den såg ut. För i den där gruppen av kryllande, varma små luddiga kroppar var det en som stack ut lite extra. En alldeles vit tik buffade, struttade och knuffade runt på ett extra kaxigt vis. Nyfiken och tuff satte hon fart mot oss. Jag skulle inte säga att det var vi som valde henne, hon valde oss den där dagen. Fyra veckor gammal och ändå så målmedveten.
Eftersom hundvalpar måste vara 8 eller 9 veckor när de flyttar ifrån sin mor var vi tvungna att åka hem själva den dagen. Men vi hälsade på henne igen två veckor senare och sen hämtade vi hem henne i september. Jag som inte ens var en hundmänniska innan. Visste inte att det gick att känna sån kärlek till ett djur. Känner mig nästan fånig när jag sitter här och skriver men kärleken jag känner för den här galna, lurviga, varelsen är gränslös. Hon gör mitt liv så mycket roligare varje dag. Det är en hund. Jag vet. Men jag älskar henne och hennes personlighet. Pigg, kaxig, snabb, rolig och ändå väldigt gosig och kelig. Om det är som dom säger att man väljer hund efter sin egen personlighet så är jag helt grymt underbar tydligen.
KRÖNIKA - Jag vill
Publicerad av Göteborgnonstop, 2014
Vissa dagar tycker jag man funderar lite extra över sina val. Vad håller man på med egentligen? Lägger man verkligen sin tid och kraft på rätt saker?
Jag kommer ihåg att vi hade liknande samtal med varandra på reklambyrån ibland. ”Sitter vi verk- ligen här, fyra vuxna personer i ett rum, och diskuterar om det skall vara en röd eller blå bakgrund på den här lilla vimpeln som ska få kunderna att välja just de här kakorna.” Sådana dagar kunde några av oss smyga iväg på egen hand och prata om vad man egentligen borde jobba med. ”Tänk om man skulle ta och skaffa sig ett RIKTIGT jobb. Göra något som verkligen betyder något.”
Jag kan ha fel, men jag tror att sjuksköterskor, brandmän, brevbärare och lärare också funderar
i de här banorna vissa dagar. Även människor med ”riktiga” jobb vacklar nog i sina val. Fast de flesta dagarna är nog rätt många av oss nöjda. Hoppas jag i alla fall. Eftersom man spenderar så galet mycket tid av sitt liv åt att just arbeta är det ju viktigt att man gör något som i alla fall känns ok.
i de här banorna vissa dagar. Även människor med ”riktiga” jobb vacklar nog i sina val. Fast de flesta dagarna är nog rätt många av oss nöjda. Hoppas jag i alla fall. Eftersom man spenderar så galet mycket tid av sitt liv åt att just arbeta är det ju viktigt att man gör något som i alla fall känns ok.
För några dagar sedan var jag tvungen att gå in på toaletten och gråta en stund när en fin kund lämnade min ateljé efter ett möte. Jag stod där i mörkret och kände hur jag och det arbete jag gör faktiskt kan betyda väldigt mycket för någon utan att jag ens vet om det. Hur mitt fluff av färg, texter och det som i någon människas ögon bara är trams och klyschor faktiskt kan vara tröst, glädje och kärlek för någon annan. Min fina kund ringde mig ett par dagar innan besöket och bokade en tid. Jag förstod att det var en av mina text-tavlor hon var sugen på. Väl på plats i ateljén visste hon precis vilken tavla det var hon skulle ta med sig hem. Den med texten ”jag vill vakna med dig jag vill hålla din hand jag vill”.
En text om längtan, kärlek och kanske stoltheten i att vakna med den man älskar. Tänkte jag när jag målade den. För min kund fångade den känslan av längtan. Den där upprepningen av ”jag vill” på slutet kan ju också betyda att man vill något som inte går. Att man längtar efter någon som inte finns. ”Tavlan är till min dotter.” sa hon. ”Hon blev bara tre och ett halvt år. Sen kom Tsunamin och slet henne ur mina armar. Jag tänker varje dag att jag vill vakna med henne att jag vill hålla hennes hand. Att jag verkligen vill det.” Sen sa hon att hon vill hålla historierna om dottern levande. Att hon vill att man pratar om henne och att man minns henne. Just där och då kände jag att det faktiskt finns en mening med att jag gör det jag gör. Att jag målar och skriver. Trösterikt för mig och ibland även för andra.
Sunday, August 25, 2019
Pecha Kucha - Fem minuter om dagen i fem månader...
Det här är mitt Pecha Kucha föredrag från maj 2019. Enjoy!
Tack Sina Farhat för dina fina bilder!
Tack Filip Svensson för att du filmade.
Tack Rasmus Engström Heyman för att du arrangerade och lät mig vara med.
Monday, August 12, 2019
Sunday, August 11, 2019
Jag hjälper dig med texterna!
Kickstarta säsongen med en uppdatering av din hemsida!
Går du också omkring med dåligt samvete över hur daterad din hemsida känns? Lugn. Jag hjälper dig gärna! Att uppdatera och rensa i texterna på din hemsida, skriva företagsblogg eller nyhetsbrev är precis sånt jag är bra på. Hör av dig så pratar vi mer om vad jag kan hjälpa dig med!
+46 708 98 88 95
Thursday, August 8, 2019
Ateljérensningen är i full gång!
Idag visar jag fem fina original! Fyra av dem har ingått i den kollektion som jag ibland har lånat ut till reportage i inredningsmagasin eller till homestaging. Med andra ord har de flängt runt lite i världen och fått sig ett litet hack eller två i ramen.
Ursprungspriset ligger mellan 2800: och 3100:- för de här tavlorna. Den som först lägger en kommenterar (via mail, Instagram, blogg, Facebook eller sms) där de förklarar vilken tavla de vill köpa är den som får den till det fantastiska priset av 1000:-
Även om den handbyggda ramen kanske har en liten repa är det ju absolut inget fel på själva konstverket (det målade bladet i ramen) eller den handskurna passepartouten.
Den femte tavlan jag visar idag är inte bara ett unikt original. Den är magisk... För den är felstavad. Ha ha ha! Älskar att jag inte bara har målat den utan även gått till min rammakare och låtit honom skära passepartout och bygga ram - utan att någon av oss har märkt att ett K i "lycka" saknas. Ovärderligt! Budgivning på den tavlan startar på 5000:-
Så - först till kvarn!
Monday, July 29, 2019
EDIT: TACK TACK TACK! (Nu fixar vi byxor till Nina!)
EDIT: torsdagen den 1/8-2019
TACK TACK TACK! Vilken otroligt fin uppslutning kring insamlandet av pengar till Ninas byxor. Nu är tyvärr alla örhängen med ugglor slut för den här gången. Hurra! Det betyder ju att massor av 100:- lappar har swishats och Nina kan fixa sina byxor.
Alla ni som fortfarande väntar på ugglor i posten. Håll ut! Dom är på väg. Tar bara lite tid att packa.
Stor kram och glad fortsättning på sommaren till alla fina människor. TACK! //Anna Lena
Glad sommar allihop! Nu vill jag be er om en tjänst. Det handlar om ett par byxor, en vän och en olycka som har försatt henne i en orimligt orättvis situation. Jag tänker att många av oss rätt precis har fått lön. Flera av oss låter dessutom just den här lönen rinna på ett lite annorlunda sätt genom fingrarna. Det är sommar. Det blir en öl på en uteservering, en glass eller två, en lite för dyr lunch som vi egentligen borde ha hoppat över - vi unnar oss, för det är ju ändå sommar och semester. Därför tänker jag nu att vi som kan ska ta en hundralapp av vår lön och Swisha den till någon som verkligen behöver den. Eller som verkligen behöver ett par nya byxor rättare sagt.
TACK TACK TACK! Vilken otroligt fin uppslutning kring insamlandet av pengar till Ninas byxor. Nu är tyvärr alla örhängen med ugglor slut för den här gången. Hurra! Det betyder ju att massor av 100:- lappar har swishats och Nina kan fixa sina byxor.
Alla ni som fortfarande väntar på ugglor i posten. Håll ut! Dom är på väg. Tar bara lite tid att packa.
Stor kram och glad fortsättning på sommaren till alla fina människor. TACK! //Anna Lena
Glad sommar allihop! Nu vill jag be er om en tjänst. Det handlar om ett par byxor, en vän och en olycka som har försatt henne i en orimligt orättvis situation. Jag tänker att många av oss rätt precis har fått lön. Flera av oss låter dessutom just den här lönen rinna på ett lite annorlunda sätt genom fingrarna. Det är sommar. Det blir en öl på en uteservering, en glass eller två, en lite för dyr lunch som vi egentligen borde ha hoppat över - vi unnar oss, för det är ju ändå sommar och semester. Därför tänker jag nu att vi som kan ska ta en hundralapp av vår lön och Swisha den till någon som verkligen behöver den. Eller som verkligen behöver ett par nya byxor rättare sagt.
Jag ska ta det lite kort från början så ni hänger med.
Jag har en vän som heter Nina. Ja hon den där grymma Nina Natri. Jag vet! Hur coolt?! Hon som sjöng i Fidget, släppte soloalbumet Lovers United och brukar höras som DJ lite överallt - en av kvinnorna som Anna Järvinen valde att ägna ett helt program åt i serien ”Anna Järvinen och kvinnorna” som sändes på SVT härom året.
För ett tag sen råkade Nina ut för en fallolycka som lämnade henne med en hjärnskada. Rehabiliteringen har varit lång och jobbig. Tänk dig själv att allt du tidigare har arbetat med plötsligt är omöjligt. Hjärnskador lämnar spår; gör en hjärntrött, yr, ljudkänslig - förändrar allt som man tidigare tog för självklart. Läs mer av Ninas texter på Facebook. Hon är en grym skribent!
Men nu till den där tjänsten jag vill be er om, swishandet av den där hundralappen. Summa summarum - Nina behöver ett par nya byxor. Kassan är skral. Vi hjälper henne tycker jag. Nina är stolt och tycker inte om att be om hjälp. Hon vill inte ha allmosor. Så jag tänker så här. Om ni får någonting av mig för den där hundralappen ni Swishar så blir det ju inte en jobbig insamling. Det blir ju ett köp av något kul där alla pengar går till en bra grej (Ninans byxor)
Jag vill inte utsätta Ninans trötta hjärna för en massa meck och administration. Det är därför jag sköter själva ”ordermottagandet”, skickandes av grejen och Swishandet till Nina.
Jag har plockat ihop en hög av mina ”örhängen med ugglor” som jag har designat och tidigare sålt på Designtorget. I butik kostade de 325:-/par. Nu tänker jag att du får ett par örhängen för 100:- Självklart står jag för frakt och emballage. Du behöver bara Swisha 100:- till mig (0708988895) och tala om vilken färg du vill ha + ditt namn och adress.
Ska vi satsa på tio (10) sålda örhängen med ugglor innan helgen? Då får Nina en tusenlapp. Hur bra? Men utmana mig gärna. Jag har massor av ugglor och frimärken kan jag köpa fler.
Kom igen folket nu gör vi det här - Nina behöver byxor!
Swisha 100:- till 0708988895 (Anna Lena Mayor Ekeblad)
Skriv ditt namn och din adress
Glöm inte skriva vilken färg du vill ha på dina örhängen
1. gula med grönt
2. svarta med rosa
3. blåa med rött
4. gröna med blått
5. röda med orange
6. orange med blått
Loopen är i silver.
Wednesday, July 17, 2019
Tack för allt Konstepidemin
Även underbara saker har ett slut.
Det har hunnit gå hela fem år sedan jag tog mina dukar, färger, träbokstäver och penslar och flyttade in i Linda och Johannas underbara studio på Konstepidemin. Men efter sommaren är det dags för mig att packa ihop mina saker igen och låta de andra kreatörerna få tillbaka hela sin yta.
Jag vill passa på och tacka Linda och Johanna för att de så generöst har låtit mig arbeta precis så fritt och färgskvättande som jag har velat och behövt i deras ateljé. Dessutom lyxigt att få dela yta med så inspirerande, kreativa och drivna kvinnor i alla dessa år. Hurra! Tack också till Konstepidemin för att jag har fått vara en del av er verksamhet under de här åren.
I slutet av sommaren kommer jag att bjuda in till en "ateljérensning" där utvalda delar av konst och bruksföremål kommer att säljas. (Återkommer med mer exakt dag och tid.) Vill du redan nu knipa åt dig en av de tavlor (eller bakverken i betong) som står färdiga för leverans är det bara att hojta till. Eller kanske smidigare att helt enkelt maila till mig: annalena@mayorekeblad.se eller lämna en kommentar på blogg, Facebook eller Instagram.
Glad sommar! //Anna Lena Mayor Ekeblad
Tuesday, April 23, 2019
Konst i ett klick...
 |
De här tre kompisarna kan du klicka hem genom min webbshop. Klick klick ... boooom! Så är det du som har färgsprakande konst på väggen.
Monday, April 22, 2019
Creative Mornings Gothenburg - First look at "Nu kan du andas igen"
| |||||||||||
This Friday, Anna Lena will be back at CreativeMornings. This time in the lobby of the Stenhammarsalen during the breakfast, giving us a first look at her book 
Påfyllt!
Tillbaka i stan efter påskledigt på landet. Hade med mig fler handgjorda keramikpärlor i bagaget. Nypåfyllt i webshoppen med andra ord!
Friday, April 12, 2019
Ro ro, Li och Lo - Nu i min webshop!
Det krävs mycket tid och tålamod när man ska skapa unika pärlor i keramik. Det går inte att fuska eller hoppa över några steg i processen. Man måste:
- rulla och forma leran
- låta leran torka
- slipa och putsa fram form och fasettering
- skröjbränna
- doppa i glasyr
- bränna
- bearbeta pärlan med tusch för att skapa struktur och krackelering.
Det du ser på bilderna är handgjorda konstverk som långsamt har växt fram. Det finns bara ett unikt exemplar av varje halsband. Vill du ha ett så får du kasta dig in i min webshop. Det var länge sedan jag fått så många förfrågningar om en ny produkt. De verkar redan vara populära. Hurra!
Nu ligger några utvalda halsband i min shop och väntar på dig!
Subscribe to:
Posts (Atom)