Copy - KRÖNIKOR

KRÖNIKA - Älgen

Publicerad av Göteborgnonstop, 2014

En dag för tidigt kliver den rätt ut på vägen framför vår bil. En älg! En stor, ståtlig, långbent älg. Mitt i stan. Eller nja, men mitt i Mölndal, mellan hemma och Coop i Sisjön en helt vanlig onsdag klampar den ut ur skogen. 

Egentligen var det så klart inte en dag för tidigt. Det är ju alltid spännande och kul att se ett vilt djur på nära håll. Men det hade varit helt magiskt om älgen hade valt att kliva ut framför oss dagen efter – när min uncle Jeff och hans fru Barbara precis anlänt från Los Angeles för sitt allra första Sverigebesök. Snacka om den ultimata klyschan liksom! ”And the moose just stepped out into the street, right in front of the Volvocar”.

När man har familj i ett land som USA blir det på något sätt så naturligt att det är vi som åker till dem och hälsar på och inte tvärtom. Till mina första barndomsminnen hör exotiska lådor, packade med vindruvssmakande bubbelgum, knastriga sockerdoppade popcorn och rostade mandlar med salt på. Det var 70-tal och farmor i Kalifornien förstod att två små grönavågen utflyttade hippiebarn nog var rätt sugna på sötsaker. Hon försåg oss med socker och drömmar om att det fanns något annat, något större där borta på den andra sidan.

När man sen blev lite äldre var det först till farmor i Santa Barbara och sen till de där underbara farbröderna (uncle Jeff och Peter) i Los Angeles som man valde att resa. Spännande och nytt men ändå tryggt och familj. Farmor besökte Sverige många gånger under min barndom, men vi lyckades aldrig locka några av de andra att ta sig hit till oss i det mörka, kalla och dyra.

För nästan exakt ett år sedan stod jag i köket hos min farbror Jeff med armarna om magen på hans fru Barbara och grät. Inte så där snyggt med en tår rinnandes nerför kinden. Mer fulgrät. Snor, tårar och hulkande ljud. Jag var gravid. Det var kanske därför allt det där ledsna verkligen tog ut sin fulla rätt. Gravidhormoner är inte att leka med. De känner inga gränser. Situationen blev lite obekväm, kanske till och med pinsam. Ingen förstod nog riktigt varför jag var så ledsen. Vi hade ju precis spenderat en fin vecka ihop, gått igenom farmors saker, pratat minnen och kommit fram till var hennes aska skulle spridas. Varför så ledsen liksom?!

När man är trött och sorgsen blir det plötsligt svårt att prata engelska. Jag får fram ”Gravid. Inte flyga på länge. Sen litet barn. Inte lätt att resa. På länge” Men ibland behöver det inte vara så svårt. Ibland är det faktiskt väldigt lätt. ”Nej, men då bestämmer vi att det är vi som kommer till dig nästa sommar istället.” säger Jeff efter att ha bytt några ögonkast med sin fru. ”Ja, ja ja! Vi kom- mer till dig nästa gång.” nickar hon. Inte svårare än så.

Och så i torsdags kom dom alltså! Efter att ha tänkt igenom allt man MÅSTE visa utlänningar som besöker Sverige för första gången bestämde vi oss för att inte göra en stor grej av det utan hålla det väldigt enkelt. Det som imponerade på dem var luften, regnet, dofterna, färgerna, ljuset och att man får gott kaffe överallt. Med risk för att låta pretto måste jag ändå säga att vi har så mycket här i Sverige som man inte tänker på. Saker vi tar för givet. Att vattnet i kranen är jättegott och att man kan gå rakt ut i skogen och plocka sommarkantareller är ju faktiskt underbart. Sen tycker jag fortfarande att det hade varit skitkul om den där älgen hade dundrat ut på vägen när de satt med oss i bilen. Som tur är behöver man inte åka så långt för att se både kor, hästar och får både lite här och där. Rätt imponerande djur det också.

Lite djurdramatik blev det i alla fall. När vi var i sommarstugan sprang en liten spindel över golvet när Jeff satt och lekte med min son. Blixtsnabbt stampade den andliga vegetarian som han är (som väldigt många L.A-bor är) på spindeln, som jag precis hade tänkt kasta ut i trädgården. ”Bang!” Måste erkänna att jag blev lite förvånad över att se denna fromma man döda ett djur så fort och målmedvetet. ”Jag visste inte om den var giftig och jag ville inte att Eddie skulle bli biten!” skrek han. ”Jaha, ni har inga giftspindlar i Sverige. Förlåt.”

KRÖNIKA - Allt det som blev

Publicerad av Göteborgnonstop, 2013

”Ska det vara så här? Är det här allt det blev?” Vi går där med snabba steg i blåsten. Jag och vännen. Hon som är som jag fast 20 år äldre. Hon som har hunnit leva lite mer. ”Ja!” Hennes svar kommer snabbt och är kort ”Ja det ska det. Ja det är det.”

Det är något som skaver. Varför är man inte bara glad? Så jävla bortskämd. Hur kan man bo i en våning mitt i stan, leva med mannen man älskar, ha ett kul jobb och ändå gå runt med den här inre rastlösheten? Försöker skaka av mig känslan av att något inte stämmer. Biter ihop. Kanske till och med ler då och då. Ändå sitter jag där i väntrummet några dagar senare. Också det så jävla I-landslyxigt. Min odefinierbara känsla av obehag har fått mig att lyfta luren, ringa ett samtal och glida rakt förbi vårdköer i en gräddfil köpt av min arbetsgivare.

Det är när jag sitter där på en stol i väntrummet och låtsasläser någon sönderbläddrad inrednings- tidning som hon säger ”Hej!”. Det är inte sant. Tittar rakt in i ansiktet på en gammal reklambyråkol- lega. ”Vad kul att träffa dig här.” skrattar hon. ”Jag ska äntligen ta tag i det här.” fortsätter hon och pekar på en lite rödflagig fläck på sin kind. ”Jaha ja.” mumlar jag. Hon säger det inte men frågan ”... och du då?” hänger i luften. Jag säger inget. Nickar lite. Ler lite. Det kan väl inte förväntas av mig att jag ska behöva berätta för en avlägsen bekant att jag sitter här i väntrummet för att något i mig skaver? Att en namnlös längtan har dykt upp. Att det gnager i mig så att jag inte kan sova på natten. Att jag håller på att gå lite sönder. Eller att jag kanske bara har inbillat mig alltihop och borde gå tillbaka till min 27 tums Macskärm och jobba.

En halvtimme senare är jag på väg tillbaka till jobbet. I fickan har jag en lapp med ett namn och en titel. ”Ge dig själv den här hösten.” sa hon. Det var en kvinnlig läkare. Jag minns inte så mycket av vårt möte men hennes ord ekar i mitt huvud och på lappen har hon skrivit: ”Kvinnors vrede” av Harriet Lerner.

Jag säger inte upp mig då. Men några månader senare hyr jag en ateljéplats och unnar mig själv att gå dit på morgonen innan jobbet. Jag går dit på kvällarna också. Och varje helg. I den där ateljén målar jag och lyssnar på radio. Sakta börjar ett lugn infinna sig i min kropp. Allt det här hände 2006. Det är alltså sju år sedan och mycket har hänt sedan dess. Ett par år senare säger jag till exempel upp mig och börjar ägna all min tid åt egen verksamhet.

Hon vännen, som fortfarande är 20 år äldre, har precis bestämt sig. I maj jobbar hon sina sista dagar. Sen ska hon ut och segla. Det var alltså inte så där det skulle vara. Det där var inte allt det blev! Livet ska inte skava och gnaga. Man kan säga upp sig och våga hoppa ut i det okända. Jag kom precis på att jag fortfarande inte har läst den där boken om de arga kvinnorna. Kanske borde göra det i sommar. Eller inte. 

KRÖNIKA - Pricken

Publicerad av Göteborgnonstop, 2013

Jag räknar henne till en av mina allra bästa vänner. Alltid pigg och glad. Hänger med på det mesta utan onödiga frågor. Och så den där blicken. Kloka, bruna ögon som ser rakt in i min själ. Hon följer varje steg jag tar och är kanske den som känner mig allra bäst. Idag fyller min älskade hund Pricken fyra år. Hurra hurra hurra!

Det ljuvliga med stadsfestivaler är att man kan glida runt, träffa vänner, lyssna på musik och ändå gå hem och sova gott i sin egen säng. Innan man tar på sig sina gummistövlar och planerar dagens schema kan man i lugn och ro läsa morgontidningen vid sitt eget frukostbord. Det är sensommar och vi har köpt biljetter till Way Out West 2009.

Min man har som tradition att högläsa för mig om alla små djur som är till salu i Göteborgs Posten. Ibland visar han bilder också. Det är söta taxar, kaniner med långa öron kanske någon liten katt som vill ha ett nytt hem – ja, ni fattar. 

Kanske var det den där lilla bilden i morgontidningen. Eller så var det bara för att min man är uppväxt med hundar och alltid har velat ha en hund. Någonting var det i alla fall. För just den här morgonen när Martin läste just de där raderna om nyfödda Parson Russel Terrier valpar klickade något till i mig. ”Vi åker och tittar på dem.” vet jag att jag sa. ”Ring och kolla om vi kan komma.”
Tror vi möttes av en telefonsvarare, kanske att vi lämnade ett meddelande. Jag tänkte nog inte så mycket mer på det förrän flera timmar senare. I Way Out West vimlet kommer Martin stövlandes mot mig med något glatt i blicken. Genom dånande musik och det glada festivalsorlet skriker han ”Dom har ringt tillbaka. Vi kan åka och hälsa på redan imorgon.” 

En liten valp hade någonstans på en kennel i skogen just då blivit pixpaxad av oss. Dagen efter packade vi in oss i bilen och lyckades hitta till hästgården i Ucklum där vår lilla hund väntade. Två tikar hade fått valpar samtidigt. Så nu tittade vi ner i en spilta med resultatet, sjutton (17) små kravlande, pipande korvar ålade runt bland sågspån och filtar.

Visa mig den människa som inte smälter vid en sådan syn. Nej, just det! Valpar, ungar, djurbäbisar gör ju någonting med ens inre. Vi hade redan bokat en specifik tik. Men ärligt talat minns jag inte ens hur den såg ut. För i den där gruppen av kryllande, varma små luddiga kroppar var det en som stack ut lite extra. En alldeles vit tik buffade, struttade och knuffade runt på ett extra kaxigt vis. Nyfiken och tuff satte hon fart mot oss. Jag skulle inte säga att det var vi som valde henne, hon valde oss den där dagen. Fyra veckor gammal och ändå så målmedveten.

Eftersom hundvalpar måste vara 8 eller 9 veckor när de flyttar ifrån sin mor var vi tvungna att åka hem själva den dagen. Men vi hälsade på henne igen två veckor senare och sen hämtade vi hem henne i september. Jag som inte ens var en hundmänniska innan. Visste inte att det gick att känna sån kärlek till ett djur. Känner mig nästan fånig när jag sitter här och skriver men kärleken jag känner för den här galna, lurviga, varelsen är gränslös. Hon gör mitt liv så mycket roligare varje dag. Det är en hund. Jag vet. Men jag älskar henne och hennes personlighet. Pigg, kaxig, snabb, rolig och ändå väldigt gosig och kelig. Om det är som dom säger att man väljer hund efter sin egen personlighet så är jag helt grymt underbar tydligen. 

KRÖNIKA - Jag vill

Publicerad av Göteborgnonstop, 2014

Vissa dagar tycker jag man funderar lite extra över sina val. Vad håller man på med egentligen? Lägger man verkligen sin tid och kraft på rätt saker?

Jag kommer ihåg att vi hade liknande samtal med varandra på reklambyrån ibland. ”Sitter vi verk- ligen här, fyra vuxna personer i ett rum, och diskuterar om det skall vara en röd eller blå bakgrund på den här lilla vimpeln som ska få kunderna att välja just de här kakorna.” Sådana dagar kunde några av oss smyga iväg på egen hand och prata om vad man egentligen borde jobba med. ”Tänk om man skulle ta och skaffa sig ett RIKTIGT jobb. Göra något som verkligen betyder något.”

Jag kan ha fel, men jag tror att sjuksköterskor, brandmän, brevbärare och lärare också funderar
i de här banorna vissa dagar. Även människor med ”riktiga” jobb vacklar nog i sina val. Fast de flesta dagarna är nog rätt många av oss nöjda. Hoppas jag i alla fall. Eftersom man spenderar så galet mycket tid av sitt liv åt att just arbeta är det ju viktigt att man gör något som i alla fall känns ok.

För några dagar sedan var jag tvungen att gå in på toaletten och gråta en stund när en fin kund lämnade min ateljé efter ett möte. Jag stod där i mörkret och kände hur jag och det arbete jag gör faktiskt kan betyda väldigt mycket för någon utan att jag ens vet om det. Hur mitt fluff av färg, texter och det som i någon människas ögon bara är trams och klyschor faktiskt kan vara tröst, glädje och kärlek för någon annan. Min fina kund ringde mig ett par dagar innan besöket och bokade en tid. Jag förstod att det var en av mina text-tavlor hon var sugen på. Väl på plats i ateljén visste hon precis vilken tavla det var hon skulle ta med sig hem. Den med texten ”jag vill vakna med dig jag vill hålla din hand jag vill”.

En text om längtan, kärlek och kanske stoltheten i att vakna med den man älskar. Tänkte jag när jag målade den. För min kund fångade den känslan av längtan. Den där upprepningen av ”jag vill” på slutet kan ju också betyda att man vill något som inte går. Att man längtar efter någon som inte finns. ”Tavlan är till min dotter.” sa hon. ”Hon blev bara tre och ett halvt år. Sen kom Tsunamin och slet henne ur mina armar. Jag tänker varje dag att jag vill vakna med henne att jag vill hålla hennes hand. Att jag verkligen vill det.” Sen sa hon att hon vill hålla historierna om dottern levande. Att hon vill att man pratar om henne och att man minns henne. Just där och då kände jag att det faktiskt finns en mening med att jag gör det jag gör. Att jag målar och skriver. Trösterikt för mig och ibland även för andra.