Det är något med sommaren. Semestern. Nästan varje år tänker jag "Det är nu jag ska göra det. Det är nu den ska skrivas. Boken." Det blev ingen bok i år heller. Inte en hel i alla fall. Men kanske en början. Eller?
”Vi har kommit till vägs ände.” säger han och tittar på mig. ”Det finns ingenting mer vi kan göra för dig här.” Rummet är litet. Han är liten. Kropp som att han inte gör annat än springer hela dagarna. Kanske långdistans, maraton, eller nej, orientering är det säkert han sysslar med. Han är läkare. Jag är jag. Eller en blekare, benigare, sjukare version av mig själv. Jag är kanske inte längre mig själv. Jag är en sån där sjuk en. En trasig jävel som tydligen precis har kommit till vägs ände.
”Hur då inte kan göra någonting mer? Vad gör man då?” frågar jag. Om jag hade varit någons husdjur skulle jag ha avlivats för länge sedan. Den tanken har slagit mig flera gånger de senaste veckorna. Men vad gör man med mig nu, nu när jag är en människa? ”Om man inte längre kan medicinera det sjuka så får man ta bort det. Man får skära bort det. Operera. Men det gör vi inte här. Jag får skriva en remiss till en kirurg.” säger hans mun. ”Jaha.” tänker jag. Skära bort alltså. Det låter väl som en bra idé. Eller?
Jag inser att läkaren har pratat vidare om remisser, vårdgaranti, väntetid och komplikationer. Han tror nog att jag sitter och lyssnar. Jag ler kanske till och med och ser säkert ut som att jag mentalt antecknar varje ord. Det kan till och med hända att jag sitter där och gör hummande ljud. Inuti är jag bara tom. Luft. Lätt. Jag sitter fortfarande ner. Min kropp andas. Den lever. Allt fortsätter precis som vanligt. Det är inte alls så där som på film. Jag skriker inte. Jag vrider inte mitt huvud i handflatorna. Inga tårar sprutar ur mina ögon och ingen sköterska räcker mig en trave näsdukar eller lägger en beskyddande hand på min axel. Allt ser precis ut som vanligt. Det är bara jag som har blivit tom.
Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig. Att jag är allvarligt sjuk har jag ju förstått. Den senaste kuren med kortison hindrar inte mitt immunförsvar från att vända sig emot min egen kropp och förvandla delar av den till en blödande, värkande massa. Det där svindyra droppet har inte heller hjälpt. Allt har blivit en sådan röra att jag för länge sedan har tappat bort vad som är sjukdom och vad som är biverkningar av alla starka mediciner. Det gör till och med ont att andas nu för tiden.
Så vad hade jag egentligen förväntat mig. Ett mirakel? Det är ju egentligen väldigt logiskt att någon ska börja skära bort istället för att försöka reparera. Innan jag reser mig och går ut hör jag läkaren säga ”Du kanske ska ta med dig din man nästa gång. Det är viktigt att ni pratar igenom vad en operation av den här storleken innebär.”
Några dagar senare sitter vi där båda två. Jag och mannen. Samma läkare informerar oss om att det ofta blir svårt att få barn efter en operation av den här omfattningen. När man skär bort ett så här stort organ blir det oftast väldigt mycket ärrvävnad och saker växer samman. Kroppen kan ställa sig i försvarsställning och gå in i klimakteriet av traumat. ”Ni får skaffa en hund” säger han lite skämtsamt. Det enda jag vill är att bli frisk. Eller att i alla fall inte fortsätta vara så här sjuk. Allt annat känns oviktigt. Mannen nickar och håller med. ”Frisk. Inte ha ont.” Jag inser att han nog tycker det är värre än jag att sitta här i det kala rummet, under lysrören med den stickande sjukhuslukten i näsan. Alla besök har härdat mig. I alla fall gjort mig lite mer van. Lite mer hårdhudad.
Ungefär en månad senare åker vi till en kennel och hämtar hem vår valp. Hundägare. Det känns stort och fint. Någon med päls att borra näsan i när allt känns för läskigt.
No comments:
Post a Comment