Jag var så härligt naiv. Bestämde mig för att snabbt bli stark och frisk igen. Jag visste att det skulle göra ont att läka. Alla sa att det skulle ta tid. Men jag tänkte att jag skulle ha lite mindre ont, läka lite fortare än alla andra. Så blev det så klart inte. Kroppen gjorde väldigt ont. Hela livet gjorde väldigt ont. Väldigt länge.
Jag hade en morfinpump i ryggen. Jag åt morfintabletter. Jag hade ont i alla fall. Det enda som egentligen hjälpte var att måla. Så ganska snart började jag göra det. Som ett mantra. Först rutor. Många rutor. Mönster. Som sedan övergick till prickar. Många prickar. På stora dukar.
Ruta för ruta. Minut för minut. Prick för prick. Dag för dag. Veckor som blev till månader som blev till nya beslut. Som gjorde att jag lämnade den rutin, det jobb som jag tänkte var livet. Livet innan. Jag är fortfarande den piggaste jag vet. Men livet ser annorlunda ut nu. Man får anpassa sig. Vila lite mer. Två år. Idag. Det ska jag fira med att köpa något litet grönt till mig själv. Eller plantera något. Grönt. Som kan växa.
Och allt det där rutiga, prickiga. Ni vet redan vad som hände med det. För jag visar er ju hela tiden. Just nu hänger en hel del tavlor (och kuddar och tyger och allt det där andra) på Gothia Towers i Göteborg. Det gör mig väldigt glad att många som tittat på tavlorna har sagt "Man blir glad av dem!"
Bästa betyget man kan få. Att det som gjorde mig friskare, gladare, starkare kan sprida glädje till andra. Hurra! Varmt välkommen förbi Gothia Towers. Jag är där lite varje dag. Tavlorna är där till och med söndag den 6:e maj. Tjohoooo!
