Jag ska aldrig mer ta en pensel i min hand.
Aldrig igen stryka färg över en duk.
Jag kommer inte att skriva ner vackra ord och formuleringar på en lapp för att sedan gå till ateljén och göra dem till en tavla.
Inga fler halsband skall produceras.
Det är slut på stora färgsprakande abstrakta mönster på canvas.
Inga fler cirklar.
Aldrig mer några rutor.
Jag ska plocka ner min pågående utställning. Slå in alla tavlor i brunpapper och tejpa tejpa tejpa för att aldrig mer titta på det jag har skapat.
Jag ska stänga dörren till min ateljé och låsa båda låsen. Lägga nyckeln i fickan och aldrig mer ta upp den.
Jag ska vända mig om och gå åt fel håll.
Så känns det i mitt hjärta när jag ser att det har hänt ännu en vän, ännu en gång.
Jag har skrivit om det tidigare.
Jag har känt Anna ända sedan Dusty Diamonds bara var en skiss på ett papper.
En dröm i hjärtat.
Som hon förverkligade!
Det låter som en klyscha.
Men det är faktiskt blod, svett och tårar som bakas in i ett sånt här projekt.
Modiga människor satsar tid, kraft, pengar och relationer.
Lägger alla ägg i samma korg och bara kör.
"Nu gör jag det. Jag tror på det här."
Tar ett djupt andetag och hoppar ut i mörkret.
Jobbar häcken av sig!
Att det sedan kan komma ett stort företag.
En butikskedja.
Och kopiera den där drömmen för att rea ut den.
Det är DET som gör att jag känner att jag vill lämna in en avskedsansökan till mig själv.
Sluta skapa.
Sluta dela med mig.
Får det verkligen vara så här?
Är det ok att dom som skapar nytt och vackert bara ska acceptera att andra dundrar in och roffar åt sig?
Jag tror inte att jag vill vara med mer i så fall.
Tack till Frida Ramstedt på Trendenser.se som jag länkar till för mer information.
