Jag längtade tillbaka till vardagen. Eller att bara spontant kunna ta på mig vanliga kläder och skratta med en kompis. På kvällen släpade alla patienter sig iväg till allrummet för att titta på ... jag tror det var finalen av Robinsson. Alla utom jag. Det blir så konstigt på sjukhus. Varför ska man umgås med en massa sjuka människor man inte känner när man känner sig som svagast och ynkligast? Jag ville inte prata med någon.
En sköterska kom in till mig i salen där jag låg och sa "Du kanske ska gå ut en liten sväng." Jag kommer ihåg hur förvånad jag blev. "Får jag det?" Tanken på att jag kunde eller fick gå utanför sjukhuset hade inte ens slagit mig. Så snabbt jag kunde ålade jag mig i mina jeans och drog på mig skor ovanpå sjukhusstrumporna. Lirkade in alla slangar och sladdar under sjukhusrocken och hänge dropp och alla andra påsar på en ställning med hjul.
Med klappande hjärta rullade jag in mig själv och min ställning i en hiss som tog mig ner till sjukhusets entré. Det var helt folktomt. Med myrsteg tog jag mig mot den stora svängdörren som ledde ut till verkligheten. Plötsligt var jag ute. Vågade bara gå precis utanför entrédörren. Men jag var ändå ute. Det var en kall vinter det året. Snö. Svart himmel och stjärnklart. Inte en enda människa inom synhåll. Jag och den kalla vinterluften. Jag stod där och andades. Tittade upp mot stjärnhimlen och bestämde mig för att alltid välja lyckan. Det här är lyckan. Att stå här och andas.
Sen rullade jag in igen. Tog hissen upp och kröp ner i min säng med jeansen fortfarande på mig under sjukhuskläderna. Helt utmattad av äventyret men glad. Det var så den kom till. Texten som jag fortfarande skiver på tavlor. Den om att se det lilla som kan vara lycka. Att våga välja det man vill.
Jag lovar mitt modiga hjärta att alltid välja lyckan!
No comments:
Post a Comment