Idag för tre år sedan påbörjade jag rehabiliteringen efter min stora operation. Första dagen var målet att sitta på sängkanten. Det gjorde jag. Sen gick jag ett varv i korridoren med alla mina droppåsar. Varje dag. Efter tio dagar vågade jag ta hissen ner och gå ut i friska luften. Det var en lördagkväll. Jag kommer ihåg att min kompis E var på Elle-galan samma kväll och min vän M var på Filmfestivalens invigning. Själv stod jag och andades små små andetag av iskall vinterluft och tittade på den svarta himlen med stjärnor på. Då lovade jag mig själv att att titta framåt och välja lyckan.
Efter 14 dagar skrev jag ut mig själv och åkte hem. När jag väl kom hem till min säng och min hund gick det lite snabbare att känna sig stark. Sen fick jag i och för sig ansiktförlamning efter 14 dagar hemma. Precis i samband med att jag skulle börja med "projekt Kulturkalaset" tillsammans med Göteborg&CO och reklambyrån SCP. Men det är en helt annan historia. Och, om jag får säga det själv, blev resultatet strålande trots förlamat ansikte!
Det skall även sägas att min man gick dom där varven i korridoren med mig varje dag. I tystnad. Det gick inte att både gå och prata samtidigt. Men den där lördagskvällen hade jag gett honom permission så han var hos våra vänner och åt middag.
No comments:
Post a Comment