Donator i det dolda

Det kröp fram att min mamma har satt in 500:- till Johan och Martin via Reportrar utan gränser. Vilket ju är fantastiskt! "Men vill du inte ha ett av bladen då?" frågade jag. "Asch, nej. Det behövs inte."svarade hon. Nu känner jag henne, så jag vet att det var av blygsamhet och inte för att hon, t ex tycker att bladen är fula eller så. Och det är klart att det går bra att göra på det sättet också! Man kan ju sätta in hur lite eller hur mycket pengar man vill på deras konto. Pengarna går åt! Ni hittar all info om ni följer länken:

http://www.mayorekeblad.se/#2751385/-i-v-ra-hj-rtan

När jag växte upp på 70-talet pratade man mycket om solidaritet. Vi ska hjälpa varandra! Jag minns att jag var omgiven av vuxna som engagerade sig. I allt möjligt. Kvällar ägnades åt att sitta runt köksbordet och prata om viktiga saker och mina första ritpapper var baksidor av flygblad. Är det jag som är konstig? Eller är det så att världen har förändrats? Inte engagerar sig folk på det där sättet längre? Väldigt många frågar mig om jag känner Johan och Martin personligen. Varför är jag så engagerad? Det är väl egentligen inte konstigare än att man känner något i sitt hjärta och får en känsla av att man vill hjälpa till. Det krävs inte personlig vänskap för att jag ska kunna känna för deras familjer eller stödja det arbete de vill utföra. Just det ja, när jag ändå håller på. Ett annat fint sätt att hjälpas åt är att fylla i ett donationskort eller gå och lämna blod. Gör det om du kan! Tack!

http://www.donationsradet.se/forprivatpersoner/sahargordu/donationsregistret/Sidor/default.aspx

http://geblod.nu/vastragotaland/blodcentral/goteborg-droppen-nordstan/

Och ni som nu funderar på om jag har en personlig relation till någon som behöver organdonationer eller blodtransfusioner. Svaret är "ja". Dessutom kan det faktiskt vara du som behöver detsamma, när du minst anar det.